Æven fast man inte kænde honom så ær det klart det kænns. Man har ju pratat med honom flera gånger... det ær så otroligt sorgligt. Pappas arbetskamrat, så det ær ju jobbigare før dem, som stod nærmare.
Tænk att alla ska dø hela tiden... men han har det bra nu, på andra sidan.
Vila i frid.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Ja usch, det är för hemskt. Man får sig en tankeställare. Man ska försöka ta vara mer på stunden och inte gorma och klaga över allting.
Kram Mamma
Förresten, det är ett himla knakande uppifrån ditt rum hela tiden...Brakar i taket när jag ligger i sängen. Spöken eller...?
Mamma:
Precis.
Hmm... gå dit och fråga? De kanske vill något, eller så utnyttjar de mitt rum medan jag ær borta, och det ær ju bra att nån gør det. ;)
Det spøkar hær ibland med tror jag. :)
PUSS!
Skicka en kommentar