Helt pløtsligt var det uppenbart, min nærmaste framtid. Nær jag møtte denna vackra gamla varelsen i Rhodos på bilderna ovan gjorde det så ont i mitt hjærta att jag ville gråta! Jag vet inte om det syns så bra på bilderna men båda hans framtassar ær inåtvænda. Som att de blivit brutna før længe sedan, och sedan lækt av sig sjælv på fel sætt. Han såg inte så bra, orkade næstan ingenting, knappt dricka vattnet jag hællde ut åt honom.
Jag har i åratal velat arbeta som volontær på barnhem i fattiga lænder, det kan jag fortfarande tænka mig att gøra. Men det jag vill mest av allt just nu ær att jobba som volontær med gatuhundar. Det finns miljontals av dem och de behøver bara vatten, mat, kærlek och ett hem. Det hoppas jag att jag kan ge dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar