Jag brukar næstan bli galen. Vill sæga åt ungarna att bara hålla kæften, att sluta skrika! De ær så barnsliga! Och måste de stampa så hårt i golvet klockan 7 på en lørdagsmorgon?!
Men det ær ju tur att jag næstan blir galen och inte helt. Før mitt hjærta smælte idag nær små hænder knackade lætt på min dørr. Lisa ville ge mig en teckning som hon målat speciellt till mig, med hjærtan på. Hon kom in i mitt rum och vi satt upp den på min anslagstavla bland andra teckningar. Det blev fint.
Underbara ungar, hur ska jag klara mig utan er om 18 dagar?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar